Mod: Vi är så olika vi bestämmer oss för att vara

Kommunchefen i Ånge, Mattias Robertsson-Bly, borde få ett pris. Anledningen till det sammanfattas i det han sa på ett möte med angående att 290 kommuner helst gör saker själva, med hänvisning till sina särskilda omständigheter och förutsättningar. Han sa: vi är så olika vi bestämmer oss för att vara. 

Det var modigt sagt. 

Det var inte modigt i den grupp han sa det i, för vi höll alla med. Men det är en normbrytande åsikt i kommunsverige, efter som vi där praktiserar beteenden som stödjer en övertro på unikitet. Det finns en oreflekterad tro på att vi har olika processer och olika uppdrag, och att samarbete över kommungränser inte skulle leda till att vi kunde leverera det vi åtagit oss. För att vi gör det annorlunda. 

Sanningen är att kommuner inte är olika i vilka uppdrag de har. Tvärt om är en idé med vår kommunlag att säkerställa att alla har samma uppgift, och ingen får ett undantag som ingen annan har. Likvärdighetstanken är en bärande idé. 

Men ändå håller vi oss borta från samarbete i praktiken, in i vår vardag i förvaltningar och kommunala bolag. Varför då?

Bekvämt vs förmåga att se det möjliga

Jo, för det är ohärligt att vara den där som säger: hörreni, borde vi inte göra på ett annat sätt? Argumenten emot låter i mina ögon mer som ett förklätt känslouttryck av ångest. Fy vad jobbigt att göra tillsammans med någon annan. Då behöver vi ju börja om, och vem ska bestämma vad? 

Man kan ju få ångest och oro i kroppen för mindre. 

Därför är det modigt att säga att vi är så olika vi bestämmer oss för att vara. Plötsligt slängs det upp ett ställningstagande på bordet och vi avslöjas i vår bekvämlighet. Det är så mycket enklare att fortsätta som vi alltid gjort, och det är en skön filt att lägga ovanpå ett sådant påstående: att det skulle inte gå här i den här kommunen. 

Exemplet Ångvall

Ånge kommuns politiska ledning har varit modiga de senaste åren. Men de har också haft kniven mot strupen om man tittar på hårda data och insikter kring en ekonomi som inte går ihop, om man ska hålla takten med nationella initiativ och kunna leverera kvalitativ välfärd med stöd av digitala tjänster. För att klara det behövde de hitta andra vägar. Börja drömma om det som var möjligt. Föra samtal med andra om den möjligheten. Hitta en relation till någon med samma drömmar om att vi skulle kunna göra detta på ett annat sätt. 

De hittade Sundsvall. Föreningen mellan de två kommunerna var till en början något som många lade armarna i kors och sa: det där går aldrig. Eller: det ska bli intressant att se när de får myndigheterna på sig. Är det samma bekvämlighet? Samma oro för att behöva anstränga sig och tänka nytt, tänka utanför de boxar vi ritat upp? Tänka tankar som: vi kanske själva bestämt att vi är olika? 

Idag är Marcus Matteby, CIO i Sundsvall, en superstjärna inom det offentliga, för att han var den där personen som Mattias hittade, som hade samma dröm. Även Marcus har haft en politik bakom sig och kommundirektörer som stöttat stegen mot en normbrytande offentlig förvaltning, med nya sätt att samarbeta med leverantörer, använda strategier för öppenhet och ha visionen om ett sammanhållen offentlig sektor som fixsstjärna. Banbrytande för att det fanns en tro på det möjliga. Någon orkade stå i det obekväma och få energi av det möjliga. Och nödvändiga.

Det har han fått utmärkelsen likt årets CIO för ett par gånger. Välförtjänt! Man börjar förstå inom IT att det inte är helt enkelt att vara modig. Men behöver vi inte uppmärksamma prestigelösheten också hos kommuncheferna?

Årets digitala kommundirektör motivering

Fanns det ett motsvarande pris som "årets CIO" för kommunchefer som tar beslut till stöd för digitalisering, så skulle Mattias få det priset i min bok. Och motiveringen skulle vara:

"Mattias Robertson Bly tilldelas priset som Årets Digitala Kommunchef för sitt modiga och visionära ledarskap som banat vägen för en mer effektiv och likvärdig offentlig sektor. Genom att utmana normen om kommunal "unikitet" och istället visa vägen för en samarbetsdriven digital transformation, har Mattias skapat ett hållbart exempel på vad offentliga ledare kan åstadkomma när de vågar tänka utanför gränserna.

I en tid där Sveriges kommuner kämpar med resursbrist och ökande krav på välfärdstjänster, har Mattias visat att det går att använda digitaliseringens kraft för att säkra en god och likvärdig välfärd. Genom samverkan mellan Ånge och Sundsvall har han bevisat att gemensamma lösningar inte bara är möjliga, utan att de kan förbättra kvaliteten på invånartjänster, minska administrationen och skapa ekonomiska fördelar för alla.

Mattias mod att säga att kommuner är ”så olika vi bestämmer oss för att vara” lyfter fram den viktiga insikten att svensk välfärd behöver baseras på samarbete, inte fragmentering. Genom att visa att samverkan inte hotar, utan stärker, den lokala självständigheten, sätter han individens behov först och speglar värderingarna om att mänsklig nytta ska vara central i digital transformation 

Detta modiga och banbrytande arbete för en sammanhållen och datadriven välfärd gör Mattias Robertson Bly till en värdig mottagare av utmärkelsen som Årets Digitala Kommunchef."

Det är modigt att gå före, för det är att vara obekväm. Det är att orka stå själv med ett påstående som bryter mot det som är bekvämt att förhålla sig till. 

Bättredelat är en modig rörelse

Bilden är tagen 2022, när samarbetet mellan kommunerna började ta fart. Vi lanserade #bättredelats första positionspapper med ställningstaganden om vad som krävs för offentlig sektor att dra nytta av data och teknologi i mänsklighetens tjänst. Marcus och Mattias hade modet även då, att ställa sig bakom ett helt färskt initativ, som gick utanför de normala upptrampade stigarna för samarbete i det ängliga offentliga Sverige, och lanserade våra tre första ställningstaganden. Om dem kan man läsa på Bättredelats hemsida om positionerna. 

Sammanfattningsvis var det dessa: